Hela vår verklighetskonstruktion bygger på myter, arketyper och arketypiska händelser. Arketyperna finns lagrade i dna och i det kollektiva medvetandet. När vi jobbar med myter och arketyper jobbar vi samtidigt med genetisk programmering. De myter jag kanaliserar kommer från Akasha krönikorna som innehåller det levande biblioteket från allt bearbetat mänskligt dna och det kollektiva medvetandet.

I den här tiden handlar allt om Sjöjungfrun som steg upp på land.

”Sjöjungfrun från Lemuria levde det mest fantastiska liv man kan föreställa sig. Allt vibrerade av liv och hade ett magiskt skimmer över sig. Sjöjungfrun och hennes systrar levde tillsammans i frid och harmoni med allt levande. Lemuria var ett strålande rike och Sjöjungfrun manifesterade allt hon ville genom att tänka fram det i sitt liv.

Sjöjungfrun var i lycklig förbindelse med sin tvillingsjäl trots att Sjöjungfrun till synes var kvinna och sig själv tillräcklig. Mannen hade hon inom sig och de var hela tiden i ett inre tillstånd av extatisk förälskelse. Sjöjungfrun manifesterade väldigt få förnöjelser i det yttre livet i och med att hon redan var så utom sig av lycka och helst bara vile ligga på en klippa under solen och känna den magnifika känslan inombords.

Hon manifesterade stora vackra snäckor att sitta i, bo i och att ha som båt. Överallt firade hon kärleken och förbindelsen hon var en del av genom allt liv. Kristaller och växter kastade ut sken av regnbågar och glitter över skyn som skimrade och föll ner över den vackra Sjöjungfruns hud och i hennes hår.

Allt skulle ha fortsatt så ifall inte Merduk lyckats tillverka en tidsteleportör som han kunde köra med till andra världar och planeter. Merduk hade sett och blivit besatt av Sjöjungfrun. Han hade aldrig sett eller känt en sådan magnifik inre och yttre kärlek förut i sitt liv och han var beredd att göra vad som helst för att fånga henne.

Merduk lyckades få fast Sjöjungfrun och placerade henne i ett akvarium i sin gigantiska djurpark. Akvariumet var både rymligt och bekvämt enligt Merduks kalkylerande preferenser. Sjöjungfrun tyckte synd om Merduk som till synes själv helt saknade all form av kärlek och inte hade någon empati. Merduk som var ful och skallig var fascinerad över att Sjöjungfrun besatt evig ungdom och livslång skönhet.

Merduk bestämde sig för att göra en genetisk analys av Sjöjungfrun i sitt laboratorium för att lösa den eviga ungdomens gåta. Emellertid så omkom Sjöjungfrun i processen med att diversifiera hennes genetiska koder och Merduk var utom sig av raseri över att han misslyckats med ett sådant genialiskt experiment. Merduks dröm var att sälja ungdom på burk och göra sig en förmögenhet. Men nu hade möjligheten glidit honom ur händerna.

Vad Merduk inte visste var att Sjöjungfrun dragit livsanden ur sin kropp av fri vilja för att rädda sig själv och sin art. Sjöjungfrun delade kollektivt medvetande med alla Sjöjungfrur i Lemuria och på så vis upphörde släktet att existera och Merduk fann dem aldrig igen. Vid den snabba reträtten förlorade Sjöjungfrun vid namn Aurora en del av sin tvillingsjäl och hon återvände till Lemuria som kvinna i ständigt saknad av sin inre tvilling.

Två tidsåldrar senare bestämde sig Aurora för att stiga upp på land och finna sin tvillingsjäl till vilket pris som helst, död eller levande. Hon visste att han fanns på planeten med hav och land och Aurora inkarnerade för att finna sin älskade och återförenas med honom.

När Aurora inkarnerade lämnade hon kvar en länk av sitt hår mellan den undre jorden och Lemuria för att hon alltid skulle hitta tillbaka. Det visade sig att hennes tvillingsjäl Adonis var fånge hos Innanna som likt Merduk funderade på hur hon skulle utvinna hans själ för att äta upp den och på så sätt få evigt liv.

Aurora gav sig av till underjorden och befriade Adonis. De två gav sig av springande i den mörka skogen med Inannas häst klapprande efter sig. Utanför mörka skogen iklädde sig Aurora en torparflickas dräkt för att gömma sig för Inanna. Adonis var klädd i slavdräkt eftersom han länge träsat som Merduks slav.

Trots Merduks raseri och Innannas vrede lyckades de två ta sig till regnbågen mot Lemuria. Inanna och Merduk kom i strid över misslyckandet med att stoppa flyktingarnas avfärd och de startade ett atomvapenkrig mot varandra som sprängde planeten i luften och allt blev till molekyler. Bara ett stoft av inverterat liv blev kvar i universum.

Som en cancersvulst började den sprängda planeten ta sig in i alla världar och alla tider med sin förstörelse och sitt anti-liv. I varje cykel startades nya krig och explosioner och den radioaktiva svulsten växte och förstörelsen ökade för varje cykel. Jorden föll ner i vibration och allt liv var påverkat av rester av radioaktiv invertering som bytte liv mot anti-liv och förvred kärlek till hat.

Aurora och adonis sprang över regnbågen men lyckades inte komma hela vägen hem utan landade i Atlantis där de levde många liv tillsammans som ett förälskat par på var sitt par ben. Atlantis genomled till slut samma cykel som de övriga världarna och exploderade i samband med en överhettning av planetens kärna.

Jorden föddes på nytt och på nytt. Men i varje cykel av liv kom den radiaoktiva skuggan igenom och undergången var ett faktum. I den sista cykeln ingrep universum och skapade en plan för planetens reträtt till ett fridfullt liv så som det var före Merduk och Inannas tid.

Universum beslöt sig för att ge nyckeln till lösningen till torparflickan och hon bar den i största hemlighet i sitt hjärta. Torparflickan var den enda som hade minnet av tiden innan förstörelsen kvar och nyckeln var förmågan att förflytta sig tillbaka till tiden före allting hände och därifrån göra det ogjort.”

”Kan det radioaktiva molnet tillintetgöras genom restaurering av mänskligt dna så kommer jorden att möta Lemuria i sin nästa omloppsbana och den nya jorden föds. Den framtida planen är redan klar och kommer att leda till garanterad framgång. Vi behöver bara göra det. Vi är piloterna i en värld av fri vilja och planets rutt är redan förprogrammerad. Vi behöver bra vrida om startnyckeln och åka med.”