Midsommarhelgen detta år dog min katt Caruso. Som barn älskade jag djur men var allergiker. Jag var i synnerhet allergisk för katt och kunde aldrig ha någon sådan. Det var därför en fantastisk upplevelse för mig att få min första katt för 14 år sedan. Nu som vuxen är jag inte längre allergisk och kan umgås med alla djur och även bo med katt utan några symptom.

Kattungen var ett riktigt busfrö och jagade tår och leksaker om vartannat. På natten lade sig den lilla kattungen intill mig för att sova. Han växte och blev större och kraftfullare. Han visade sig vara en imponerande jägare och mössen flydde för livet. Fåglarna i trädgården gick inte säkra.

En dag låg det en död hackspett på trappan och en mycket stolt katt hälsade oss välkomna. Han ville ha sällskap jämt och uppskattade att ta en kvällspromenad runt kvarteret. Däremellan började han ge sig av på allt djärvare egna äventyr.

Det var med omåttlig oro man lade sig till sängs när han inte kommit hem till natten. Han började vara bort mycket och kom hem och luktade fisk. Det visade sig att han skaffat en bästis som hade kattlucka och de två åt strömming och sov i kompisens garage.

Det var skillnad på vän och fiende och Caruso växte sig allt större och mer skräckinjagande. Vissa av grannarnas katter var välkomna att komma till vår gård och leka och umgås. Andra blev bortjagade med besked. Det var ingen större tvivel om vem som var kvarterets kung när Caruso patrullerade sitt revir runt vår gård.

En del katter sprang skrikande härifrån med svansen mellan benen bara av att Caruso tittade på dem. Så länge de höll sig utanför gårdens gränser var det lugnt. Men Caruso hade många vaknätter när någon nykomling inte lärt sig spelreglerna och kom för nära ”kungen”.

En olycksdag påträffades Caruso påkörd på vägen i mycket dåligt skick, avsvimmad och med blod droppande ur munnen. Min man råkade av en lycklig stjärna köra just där just då olyckan inträffat. Han rusade ur bilen och körde Caruso till omedelbar veterinärvård.

Inget var brutet eller krossat i hans kropp. Efter några dagar liggandes medtagen på badrumsgolvet började han kvickna till och röra på sig. Efter ytterligare några dagar var han redo att påbörja sitt andra liv. Eftersom muskelfästena släppt hängde hans mage i marken när han gick och han rastades utomhus i sele.

Han läkte dock snabbt ihop och förblev en aning hängig i ena sidan men annars lika reslig, stolt och vacker som förut. Skadan bekom honom aldrig och han var alert och uppmärksam och undvek trafikerade vägar efter det här.

Han var en del av huset och en riktig famnkatt. Däremellan gick han ut på jakt i omkringliggande skogspartier, klättrade i träd och umgicks med sina kattvänner. Nu som då låg det möss och småfåglar på trappan och ibland även inomhus.

Caruso vidgade sina vyer och började ta sig upp på hustaket och patrullerade sitt revir uppifrån taknocken. Varje gång någon familjemedlem kom hem sprang han glatt till mötes och strök sig spinnande mot den välkomna och efterlängtade familjemedlemmen.

Caruso tyckte om att leka kurragömma-lekar och kunde förmedla sig genom att visa och göra tecken. En dag föll han ner från taknocken när han skulle gå ner. Han reste sig upp utan skador och där var hans andra liv förverkat.

Det kom barn i huset och Caruso tog hand om dem, beskyddade dem och vakade över dem. Han avstod från att patrullera kvarteret för att kunna stanna hemma på gården med de små. De växte upp och Caruso blev äldre.

Samma katt med samma livlighet, samma klös och samma skräckinjagande uppsyn i andra katters ögon. Hans ständiga väntande vid dörren och genuint glädjefyllda bemötande fick honom att kännas lite hundlik.

Caruso turades om och valde med vilken av familjemedlemmarna han skulle sova. Han slutade aldrig att busa med kattleksaker trots att han till åldern sett borde blivit pensionär. För barnen var han ett nöje och en källa till kärlek och trygghet.

Det kom kattungar hit och han imponerade med att ta fullt ansvar för deras uppfostran och utveckling. Han gav allt för att beskydda dem och lära upp dem till jägare. Han utmanade dem för att de skulle lära sig slåss och lät alltid de små äta först.

Han tog hem levande byten till dem så att de skulle lära sig att jaga och döda själva. Det är inget tvivel om att Caruso skulle ha klarat sig i skogen och varit mätt och hittat vatten. Han var för stor för rovdjur och behövde inte slåss utan det räckte med att stirra fienden i ögonen för att de skulle fly.

Trots det stannade Caruso allt mer hemma och lämnade sällan familjens sida. Var något rum tomt gick han runt och letade och gnydde för att markera sin saknad efter någon som var borta.

Han var kärleksfull och behövde flera människor att ösa sin omtanke över. Han älskade att trycka sig spinnande mot sin själsfrände, att trampa med klorna i håret och pussa och slicka sitt kärleksobjekt.

Han var frisk hela livet och fångade en ekorre till kattungarna veckan innan han dog. Det var obegripligt och ofattbart att han en vecka senare skulle påträffas död i skogen intill huset.

Sorgen och saknaden har varit den svåraste upplevelsen i barnens liv och min egen största sorg som vuxen. Jag kunde kommunicera telepatiskt med Caruso och vi stod varandra nära.

I återblicken försökte Caruso tala om för oss att han avsåg gå vidare och tänkte lämna oss med fruktansvärd saknad i sitt hjärta. Jag hade bara vägrat ta hans budskap på allvar och jag var den sista som såg honom midsommaraftons morgon.

Han tryckte sig mot min bröstkorg och tryckte nosen mot min näsa. Han såg rakt in i mina ögon med sina ledsna ögon. Nästa gång jag kom hem låg en svart fjäder vid trappan. En likadan svart fjäder låg senare vid Carusos dödsplats i skogen. Långa, svarta, grönskimrande och ståtliga stjärtfjädrar av okänt ursprung.

Fjädrar betyder en hälsning från himlen…och svart är dödens färg.

Caruso var inte en vanlig katt varken när han levde eller när han dog. Vissa kan inte ersättas och lämnar ett ofattbart tomrum efter sig. Alla katter är inte lika.

Det har varit en otrolig upplevelse att få dela så stor del av mitt liv med honom. Att komma ett så vilt och fritt djur så nära och att uppleva sådan djup äkta kärlek mellan människa och djur.

Caruso har bidragit med hela sitt väsen och format alla han haft omkring sig med sin starka personlighet. Han har alltid haft integritet, mod, stolthet, egen vilja, vitalitet, humor, glädje, tillgivenhet, ömhet och omtanke om andra.

Han har vägrat lämna huset och gården och han har inte gått att ta med sig någonstans. Han har skrikit och protesterat tills han återbördats till sitt hus som han känt ansvar för att vakta och bevaka.

Han har gjort sig känd bland alla besökare och skapat sig en skarp analys av var och en. Varje morgon har han glädjefullt rört sig bland alla nyvakna människor på väg ut ur huset. Varje dag har han väntat på att alla ska komma hem.

Carusos livsglädje och positiva livssyn har smittat av sig. Hans glädje i naturen och lycka att få var hemma med sina älskade familjemedlemmar har känts i bröstet. Caruso påminner om ”Rackarkatten” som kan ses på youtube.

I avsnittet om Rackarkatten och Magnus kan man på några minuter få en uppfattning om hur livet ter sig i dagligt sällskap med en sådan katt som inte bara är husdjur utan också familjemedlem och en verklig vän.

Caruso har vetat hur alla mår och alltid varit ivrig att trösta och muntra upp de som känt sig nere. Jag tror att det är Eckhart Tolle som har sagt att han har träffat många zen-mästare och sett många lärare – men att hans allra största lärare varit katter.

Alla katter är inte lika men Caruso var en stor kattsjäl och hans tre fjädrar som han sänt i min väg efter sin död har en mystisk betydelse som jag kommer att förstå med tiden.

Vi kan inte alltid göra något åt tidens gång hur gärna vi än skulle vilja. Det är speciellt att få vara intill döende eftersom deras dödsportal till andevärden öppnats. Det ger en särskild upplevelse att vara nära en katt som är på väg att lämna jordelivet med ett lyckligt liv bakom sig.

Nästa vecka kommer det en ny kattunge till oss och ännu vet ingen vad mötet ska innebära. Men den lilla krabaten kommer inte att få ströva fritt som Caruso eftersom oron att få honom påkörd eller uppäten av rovdjur blir för mycket att bära.

Men ett bra och lyckligt liv med mycket utevistelse och sällskap ska han få.