Den moderna människan har en större utmaning än någonsin att få ihop sitt livspussel. Många upplever skilsmässor och bonusfamiljer har blivit allt vanligare. Som kärnfamilj kan man rent av känna sig tråkig med samma partner livet ut.

Det finns unga par som berättar om att de valt särbolivet för att rädda familjen. Pandemitiden har satt extra press på familjerna när kanske en eller båda parter vistas hemma utan att var närvarande och tillgängliga för familjen.

Andra jobbar mer än förut. Bakgatorna har blivit otryggare och barnen tillbringar alltmer tid framför skärmar både när de gör skolarbete och fritidsintressen eller har kontakt med vänner.

Den traditionella familjen har blivit angripen från många håll och för många har utmaningarna blivit oövervinneliga. Lockelserna i form av fritid, privatliv och självförverkligande har blivit hot mot familjen eftersom en eller båda vuxna kan behöva en ansenlig mängd tid till detta självförverkligande.

Det är heller inte rimligt att helt försaka sig själv för familjen. Förr fanns det få möjligheter till intresseområden som inte var gemensamma för familjen och plikterna tog upp en stor del av tiden. Nu har vi valmöjligheter och dessa valmöjligheter kanske inte alltid leder åt samma håll.

De allra flesta separationer initieras av kvinnan och den vanligaste orsaken är att mannen har en hobby som tar för stor andel av familjens gemensamma tid vilken utmynnar i att kvinnan känner sig ensam och utnyttjad i sitt ansvar för familjen.

Självförverkligande kan handla om att vi vill uppfylla drömmar, leva vårt eget liv eller satsa på vår egen framgång inom något område. Det kan handla om karriär eller kostsamma fritidsintressen – men resultatet är att de skaver i familjens sömmar och att tagandet blivit större än givandet för en eller båda parterna.

Eftersom självförverkligandet i praktiken oftast är egocentrerat ligger det i sakens natur att det oftast uppstår en diskrepans i tolkningsområdet så att de två parterna inte längre har samma uppfattning om förhållandet, fördelningen av resurser och plikter eller vem som gör vad.

Orsaken till att förhållandet havererar är alltså bristande kommunikation. Det kan brista från båda håll eller enbart den ena – men resulterar ändå i söndring av relationen. Många väljer då att separera – men de flesta väljer fortfarande att stanna i en söndrad relation för barnens skull.

I den söndrade relationen ger man upp försöken att ha en relation och koncentrerar sig på de praktiska detaljerna och samordning av familjeenheten. Faktum är att de flesta förhållanden faktisk slutar i söndring av kärleksrelationen mellan de vuxna – om den ens uppstått till att börja med.

Många tycker också att det är ett acceptabelt och förväntat liv. Man kanske rent av kan glädja sig åt vänskapen som kan dyka upp mellan varven. Så länge man fortfarande kan vara vänner så klarar de flesta av att upprätthålla relationen. Även om gemenskapen i det delade livet dött ut och var och en sköter sin egen fritid separat.

Vi har nuförtiden krävande arbeten som tar av fritiden både för att vi är trötta efter jobbet och för att vi faktiskt spenderar mer tid där. Barnen har många aktiviteter som kräver engagemang och skjutsar. Däremellan finns plikterna i hemmet i form av matlagning, städning, reparationer etc.

Det gemensamma livet kan upplevas kvävande och pressen på den vuxna kan bli för stor så att det blir nödvändigt att söka sig till vattenhål där det finns tid att andas, vara sig själv och göra något lustfyllt.

Med distansarbete och ekonomisk press har det inte blivit lättare att upprätthålla någon relation även om det också kan ha blivit svårare att hitta möjligheter att separera.

En del separerar och har barnen vecka – vecka eller i något annat arrangemang. En del låter barnen bo kvar och skaffar skilda boenden så att de bor med barnen varannan vecka. Möjligheterna och de kreativa lösningarna har ökat.

Samtidigt har det blivit svårare att tillgodose barnens grundtrygghet och att försäkra sig om att vi faktisk har tillräckligt med tid för att etablera och upprätthålla relationen till varje enskilt barn.

Den förlorade relationen till ett barn kan vi aldrig få tillbaka . Det finns bara en barndom.

Med särbolivet blir pusslet ännu större ifall det kommer in bonusbarn och deras föräldrar och syskon. Även om vi inte har kontakt med alla i nätverket så har våra barn blivit en del av ett större nätverk med fler vuxna och fler relationer att förhålla sig till.

Det säger sig självt att idealet är att barn får bo livet ut med sina biologiska föräldrar. Den lilla familjeenheten är fortfarande det bästa och mest gyllene alternativet för de flesta – både vuxna och barn.

Det gäller att ta hand om den relation man har och ändå kan man inte göra det ensam. Även om båda anstränger sig så lyckas det inte om det inte finns kommunikation.

Kan särboalternativet då vara ett alternativ för den lilla kärnfamiljen som vill hålla ihop men inte orkar. Ja absolut och åtminstone för en period.

Vi behöver alla ett andhål, egen tid, rekreation och vi kan vara i olika faser av vår egen utveckling. Inre processer kan ta tid och kan i vissa fall behöva få ta tid. Allt självförverkligande är inte egocentrerat.

I vissa fall kan självförverkligandet leda till att vi blir bättre partners och föräldrar. Utan den egna tiden är det kanske inte möjligt.

Där finns också alternativet att skaffa en typ av fritidsbostad eller ställe dit man kan respektera att någon i familjen söker sig för att få time off.

Trots allt är utbrändhet ett av de största folksjukdomarna och vi behöver ha aktiva förhållningssätt för hur vi motverkar att drabbas. Utbrändhet i familjen kan ta lång tid att gå igenom och vara en sjukdomsprocess som ställer extra krav på de övriga familjemedlemmarna.

Ifall vi ändå separerar så uppstår särbolivet som ett vanligt alternativ för de som har lite äldre barn som redan etablerat sig i sitt egna hem och i sitt nätverk.

Det är heller inte alltid lätt att sammanföra barn från olika miljöer och uppväxtförhållanden. Även barnen kan behöva få distans till den andra partens barn oavsett hur bra de kommer överens.

För barnen blir det ändå en rotlös verklighet att pendla mellan flera hem – det ursprungliga, den andra förälderns och kanske båda föräldrars båda nya partners familjer.

Där kan tiden för de vuxna behöva begränsas mer till barnens bortaveckor så att barnen får möjlighet att rota sig ett eget hem. Men då förfaller ju möjligheten att tidigt etablera en traditionell familj med den nya partnern.

Alla är olika men i grunden behöver vi alla både en viss grundtrygghet i hemmet och en tillräcklig stimulans för att utvecklas positivt.

Det är inte säkert att en kärnfamilj där föräldrarna bråkar eller spenderar kvällarna tigande i soffan framför TVn är bättre än det splittrade särbolivet.

Som vuxen har vi oftast en inneboende romantisk och idealiserad dröm om att leva livet ut med en partner som älskar, förstår och stöttar oss. Det finns också de som faktiskt gör de även om de blir allt färre.

Dessa blir färre på grund av att vi har mindre tid och möjlighet att på djupet växa ihop med en annan person. Vi delar inte dygnet, gården och familjen med vår partner längre. Vilket man många gånger gjorde för bara någon generation tillbaka.

Det kan te sig självupptaget att skilja sig för att känna något. Men det är vårt liv och vi måste vara goda förebilder för barnen. Offrar vi oss för dem riskerar de att offra sig föra andra i sin tur.

Vi måste kompromissa i relationen, ha överseende och förståelse i högre utsträckning än någonsin. Men vi kan inte ge upp vår sanning och vårt liv och det kan vara bättre att vara utan en relation än i en dålig relation.

Det finns de som i efterhand säger att de skilde sig för lättvindigt därför att de inte var realistiska i sina förväntningar och att de nu lever livet ut med en saknad av vad de en gång hade.

Det finns de som saboterat sina relationer och i efterhand önskar att de aldrig gjort det eftersom de aldrig kommer att ha något så värdefullt igen.

I en mening kan vi alltid träffa en ny partner. Men i ett annat avseende kan vi aldrig ersätta en person med en annan.

Hjärtat kan bara krossas ett visst antal gånger innan de brister.

Särbolivet innebär en krävande ekonomi där två hushåll ska försörjas och det behövs dubbelt av allt samtidigt som det kan finnas reor mellan bostäderna som tar på både tid och ekonomiska resurser.

I de flesta fall innebär särbolivet att mycket annat måste försakas för att familjelivet ska bli praktiskt och ekonomiskt genomförbart. Trots att den egna tiden kan vara större än för de som bor samman – så kan den egna tiden behöva fyllas med mindre kostsamma vanor.

En del säger att särbolivet är den bästa av världar för man har allt. Man har en partner, man har egen tid med barnen och man har egen tid när barnen vistas hos den andra föräldern.

Särbolivet kan ur den synvinkeln faktiskt vara ett paradis i vissa stunder. Men man ska också ha motivation, drivkraft och tillit att hela tiden hålla ihop det komplicerade pusslet. Ur den synvinkeln är särbolivet i längden påfrestande.

I praktiken är det ännu vanligare att man separerar från sin andra långvariga relation än från sin första. När förälskelsefasen är över kan vardagens trötthet äta upp relationen så att den förfaller. Då har vi redan skilda bostäder och ekonomier så separationen är lättare att genomföra. Vi har så att säga redan ena foten ute.

Vill man inte separera kan man ju förstås också välja att flytta ihop – om inte genast så när barnen blivit äldre. Då är vi tillbaka på ruta ett och väljer att ha en långvarig relation och förhoppningsvis denna gång med en partner som både har en personlig matchning till oss och som har lärt sig sina läxor genom livet och kan kommunicera.

Oavsett var vi befinner oss och vad vi väljer så kan det vara bra att inse att alla alternativ har sina för- och nackdelar. Ingen av dessa yttre lösningar kommer någonsin i sig att göra oss lyckliga.

Inget av alternativen är lösningen på allt. Så länge vi vänder oss till en partner eller yttre omständigheter kommer vi inte att finna det vi söker.

Vi måste bli lyckliga i det vi har. Då kan omvärlden omforma sig till att bli en bättre match till de vi innerst inne är och möta de behov vi har för stunden.

Vi kan under tiden lära oss självtolerans och självacceptans så att vi även kan bli bättre på att ge det till andra. Vi kan glädja oss med det vi har eftersom vi redan ur mångas synpunkt – lever i den bästa av världar – var vi än befinner oss och hur vi än har det.

Att glädja sig med det man har betyder inte att man inte kan göra förändringar som behövs och är nödvändiga på vår personliga livsresa. Är en separation nödvändig så gör vi den.

Men i praktiken och bland de vardagliga tingen är det inget lätt val och att kasta allt överbord för lätt kan vara ett beslut som vi bittert får ånga.

Det väl genomtänkta och reflekterade valet som bottnar i vår själsvilja, vägledning och realistiska förväntningar på vad vi kan uppnå – kommer vi aldrig att behöva ångra.