Buddhismens är en religionsfilosofi som lämnar tolkningsutrymme åt upplevaren av den andliga verkligheten. Liksom de övriga världsreligionerna har buddhismen en mystisk avgrening som fokuserar mer på den gudomliga hänförelsen.

I sin kärna bygger alla religioner på sin mystiska avgrening mot extatisk upplevelse. Religionerna har mer gemensamt än vad deras talespersoner många gånger vill påskina. Den religiösa upplevelsen är till sin natur en extatisk insikt.

Ateismen eller icke-religionen förnekar att en sådan spiritualitet skulle kunna upplevas och tolkar verkligheten utifrån den fysiska och synliga verkligheten. Ateismen är idag den rådande och övergripande verklighetsuppfattningen – trots att många i sitt privatliv upplever både andligt förhöjda ögonblick, religiös extas och supernaturliga fenomen som gudomligt ingripande i sina liv.

Buddhismen fokuserar mycket på kontakten med den själsliga aspekten av jaget. Genom att praktisera icke-bindning till den fysiska verkligheten fördjupar vi kontakten till den andliga och själsliga verkligheten.

Inom buddhismen är allt förgängligt. Livet går i cykler och rytmer. Vi får, vi har, vi förlorar, vi är utan, vi önskar, vi väntar, vi släpper taget, vi får, vi har, vi förlorar etcetera.

Buddhismen ser en lösning i att släppa taget till egots begär. Egot samlar på sig bindning till det materiella vilket avskärmar den andliga kontakten. Lösningen anses vara att släppa taget till allt begär, allt materiellt och alla vidfästelser.

Har vi fått något eller erhållit en stor belöning så kan vi konstatera att vi fått något mer att släppa taget om.

Buddhismens tolkning är att verklighetens sanna natur är lidandet. Genom att känna medlidande med alla kännande varelser fördjupar vi oss själva och ökar vår allomfattande altruistiska kärlek.

Buddhismen är till sin natur en passiv religion. Var och en av religionerna innehåller i sig en skärva av sanningen. Genom att pussla ihop alla betydande religioner samlar vi skärvor av sanning till en större helhet.

En av skärvorna är inte till sin natur dålig för att den inte ger hela bilden. Men den är heller inte tillräcklig utan de övriga delarna.

Genom att fokusera på det bevittnande medvetandet som vi gör i alla varianter och former av meditation fördjupar vi vår själsliga kontakt.

Vi kan öva oss genom att bevittna en eldslåga, genom att upprepa mantran, genom att be böner, genom att promenera mediterande eller genom att låta sinnet uppslukas i de dagliga sysslorna och rutinerna.

Efter att vi lärt oss att upprätthålla medveten koncentration kan vi gå vidare och sitta i tyst meditation.

I den tysta meditationen accepterar vi att vi har känslor och tankar. Vi låter tankarna flyta förbi som moln på en klarblå himmel. Vi fäster ingen vikt vid våra tankar eller känslor. Vi väljer att stanna kvar i det bevittnade medvetandet.

I den tredje fasen tar vi med oss den meditativa inställningen till det dagliga livet. Vi känner – men vi är inte våra känslor. Vi tänker – men vi är inte våra tankar.

Vi noterar vår omgivning och människorna omkring oss. Vi konstaterar att vi har upplevelser och erfarenheter. Men vi låter inte detta rubba det innersta lugnet i vårt djupaste jag.

Vi har ett brett känsloregister från chock och fasa till eufori och upprymdhet. Alla känslor utgör nödvändiga delar av själens utveckling. Känslor är mat för själen och själen kan bara växa genom att uppleva och känna.

Det reflekterande medvetandet utgör den klara yta vi kan spegla oss mot för att bli hela. Vi kan bara växa och utvecklas om vi inte bara känner utan även reflekterar över det vi upplever och känner.

Idag har det kollektiva medvetandet i den ateistiska världen i många avseenden blivit så avskärmat från själens närvaro att den vuxna människan inte längre utvecklas.

Det moderna livet påför stress, krav och informationsöverflöd som gör att vi måste värja oss.

Utan det reflekterande medvetandet blir vi råttor i hjul som bara springer för att upprätthålla egots falska jag.

Egots natur är att tänka oavbrutet, att tolka verkligheten utifrån vad vi känner och att låta den yttre verkligheten bestämma våra handlingar som en motreaktion till den utifrån påförda strukturen.

Egot involverar sig i överlägsenhet och underlägsenhet, i maktkamper, erövringar och icke-legitima försakelser, avundsjuka och girighet, hat och krig.

Egots religion är kapitalismen – eller dödens ekonomi. I dödens ekonomi har samhällssystemen format ett matrix som hela tiden arbetar för att tillsammans gynna ett fåtal och förtrycka andra med pengar som motor, drivmedel och mål.

Egots natur är att förlora sig i begär och hela tiden lägga mer tid, pengar och energi åt att uppfylla dem. Egot är därför till sin natur självförstörande.

Genom att anlägga ett mer buddistiskt förhållningssätt kan vi distansera oss från vårt eget ego och andras.

Vi kan se att det finns många omkring oss som inte längre har tankeförmåga eller val eftersom egot i sig själv inte kan tänka trots sin förfinade ordrikedom. Egots natur är att upprepa sig själv i evighet.

Genom att egot tänker utifrån hur vi känner och känt vidhåller vi gamla upplevelser och den bitterhet, ilska och rädsla som de erfarenheterna skapat.

Negativa emotioner är därför egots drivkraft oavsett hur egot motiverar sig och förfinar det verbala förnuftsargumentet.

Själen är till sin natur fri och galen, levande och omväxlande. Själen har vilja och motiv som är inifrån drivet. Själen har uppgifter att slutföra och upplevelser att förlusta sig i för sin egen skull. Ett själsligt liv är inte tråkigt utan inifrån berikande.

Pengar är inte i sig onda – allt beror på med vilka målsättningar och motiv vi använder dem. Att passivt dra sig tillbaka för att undvika att bli besviken och sårad är ingen lösning.

Själen har inkarnerat av en orsak och behöver ett aktivt involverat liv som komplement till det passiva bevittnande medvetandet.

Fungerar de hand i hand så ökar sannolikheten för ett andligt och materiellt berikat liv.

Ett sådant liv manifesteras över en livstid med inre självförverkligande genom åtagande – i harmonisk balans till en lustfylld fri tid genom utforskning av själens och det inre barnets nyfikna glädje och förmåga att börja om.